52
sympatetiska ingivelser velat övertyga honom, att den unga flickan till höger i andra ledet var honom kärare, ej blott än alla de övriga kvinnorna, som voro tillstädes, utan än hela könet. Kärlekens romantiska passion, sådan den då för tiden närdes och även föreskrevs av riddarväsendets lagar, lämpade sig väl för de ej mindre romantiska religiösa känslorna, och man kunde nästan säga, att de snarare stegrade, än motverkade varandra. Det var därför med en brinnande, nästan andäktig trängtan, vilken ilade från hjärtat till fingerspetsarna, som sir Kenneth avvaktade något nytt tecken av en persons närvaro, vilken han starkt inbillade sig hade givit honom det första. Ehuru kort den tid var, varpå processionen fullbordade ett nytt kretslopp omkring kapellet, föreföll den likväl Kenneth som en evighet. Slutligen nalkades den gestalt, han följt med så spänd uppmärksamhet — det var ingen skillnad mellan denna inhöljda figur och de övriga, med vilka hon höll jämna steg, förr än, just som hon tredje gången gick förbi den ännu knäböjande korsfararen, en liten, välformad hand, så vacker, att den gav det högsta begrepp om den fullkomliga harmonien av ägarinnans växt, syntes smyga sig fram under florslöjan, liksom en månstråle ur en sommarnatts tappiga moln, och på nytt låg en rosenknopp vid riddarens av Leoparden fot.
Detta förnyade tecken kunde ej vara tillfälligt — likheten mellan denna halft sedda, men sköna fruntimmershand, och en, som hans läppar en gång vidrört och vars älskvärda ägarinna han vid detta tillfälle svurit en evig trohet, kunde ej vara en slump. Hade ytterligare bevis behöfts, så hade han ju på detta snövita finger sett glimmandet av den makalösa rubinring, vilken, så ovärderlig den än var, Kenneth likväl skulle skattat ringare, än det minsta tecken, detta finger kunde göra — och ehuru hon var beslöjad, hade han likväl händelsevis, eller som ett ynnestprov, fått se en framsluppen lock av de mörka flätor, vilkas minsta hårstrå var honom hundra gånger dyrbarare, än en kedja av massivt guld. Det var hans hjärtas härskarinna. Men att hon kunde vara här — i denna vilda, ensliga öken — bland vestaler, som tagit sin tillflykt till grottor och ödemarker för att i hemlighet fira dessa kristliga religionsbruk, som de ej vågade uppenbart fullgöra — att detta kunde vara sanning och verklighet — tycktes allt för otroligt — det måste vara en dröm — en bedräglig synvilla av hans inbillningskraft. Under det
