dessa tankar flögo genom sir Kenneths själ, avlägsnade processionen sig på samma väg som den inkommit i kapellet. De unga korgossarne, de mörka nunnorna försvunno den ena efter den andra genom den öppna dörren — slutligen passerade även hon, av vilken han fått det dubbla tecknet — men vid utgåendet vände hon om huvudet, visserligen obetydligt, men likväl märkbart, åt det håll, där han, orörlig som en bild, kvarlåg. Han märkte den sista fliken av hennes slöja — den var borta — och ett mörker föll över hans själ, knappt mindre påtagligt än det, som strax därefter omhöljde hans yttre sinnen; ty den sista av sångerskorna hade ej väl gått över tröskeln, förr än dörren stängdes med starkt dån, körens röster tystnade, i samma ögonblick som alla lamporna i kapellet på en gång slocknade och sir Kenneth fann sig ensam i fullkomligt mörker. Men för Kenneth var enslighet, mörker och ovissheten av hans hemlighetsfulla belägenhet ett intet — han tänkte ej därpå — brydde sig ej därom — brydde sig ej om något annat i världen, än den flyktiga syn, som nyss svävat förbi hans ögon, och de ynnestbevis, hon givit honom. Att treva på golvet efter de rosenknoppar hon släppt — trycka dem till sina läppar — till sitt bröst — än särskilt och än båda tillsammans — att fästa sina läppar vid de kalla stenar, på vilka hon, så vitt han kunde döma, nyss gått — att begå alla de överdrifter, en häftig passion ingiver och rättfärdigar hos dem, som överlämna sig åt densamma, var blott tecken av en lidelsefull kärlek, som tillhöra alla tidevarv. Men det var egendomligt för chevaleriets tider, att riddaren i sin vildaste hänförelse ej ens tänkte på det minsta försök att följa eller uppspana föremålet för en så romantisk tillgivenhet, utan blott tänkte på henne, som på en gudomlighet, vilken, sedan hon värdigats visa sig för sin hängivne tillbedjare, återvänt till sin helgedoms mörker — eller som på en ledstjärna, vilken, efter att i någon viktig minut hava framkastat en gynnsam sträle, åter insvept sig i sin molnslöja. Hans hjärtas härskarinna var för honom ett högre väsende, vars rörelser ej finge utspejas eller granskas, utan som skulle glädja honom med sin åsyn eller göra honom nedslagen genom sin frånvaro, uppmuntra honom med sin godhet, eller bringa honom till förtvivlan genom sin grymhet — allt efter hennes eget välbehag, och det utan att behöva befara någon efterhängsenhet eller några föreställningar å hans sida, enär hennes kämpe, genom att hängivet
