Sida:Talismanen 1916.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

tjäna henne med sitt hjärta och sitt svärd, icke hade något annat syfte än att fullgöra hennes befallningar och genom glansen av sina egna bragder förhöja hennes rykte.

Sådana voro chevaleriets lagar och kärlekens, som var dess huvudgrund. Men sir Kenneths böjelse hade blivit romantisk genom andra och ännu besynnerligare omständigheter. Han hade ännu aldrig hört ljudet av sin härskarinnas röst, ehuru han ofta med hänryckning betraktat hennes skönhet. Hon rörde sig i en sfär, vilken hans ridderliga värdighet väl tillät honom att nalkas, men ej att umgås med, och huru utmärkt anseende han än åtnjöt för krigisk skicklighet och djärva hjältedater, måste likväl den fattige skotske krigaren dyrka sin gudomlighet på ett avstånd, nästan lika stort som det, vilket skiljer persern från den sol han tillbeder. Men när var väl en kvinnas öga för högt för att förbise en älskares passionerade dyrkan, av huru ringa rang han än är? Hennes öga hade vilat på honom vid torneringar, hennes öra hade hört honom berömmas i berättelserna om de strider, som dagligen utkämpades, och medan greve, hertig och lord tävlade om hennes ynnest, vände den sig, i början kanske ofrivilligt och även omedvetet, till den fattige riddaren av Leoparden, som hade föga mer än sitt svärd för att upprätthålla sin rang. När helst hon såg, när helst hon hörde, såg och hörde hon tillräckligt för att styrka henne i ett förtycke, som i början oförmärkt smugit sig på henne. Om en riddares personliga skönhet berömdes, tvekade ej de sedesammaste damer vid Englands krigiska hov, att tillerkänna skotten Kenneth företrädet; och oaktat de rika skänker, varmed furstar och pärer begåvade ministrelerna, hände det ofta, att en opartisk och självständig anda bemäktigade sig poeten, och att harpan anslogs till den hjältes lov, som varken hade passgångare eller dyrbara klänningar att giva såsom lön för den hyllning, som ägnades honom.

De ögonblick, hon hörde sin älskares beröm, blevo efter hand allt kärare för den högättade Edith, emedan de voro en omväxling i det smicker, varvid hennes öra var trött, och gåvo henne ett ämne för hemliga betraktelser, för vilka han, att sluta av allmänna omdömet, tycktes vara ett värdigare föremål, än de som överträffade honom i rang och rikedom. I samma mån som hennes uppmärksamhet ständigt, ehuru varsamt, fästes på sir Kenneth, blev hon mer och mer övertygad om hans personliga tillgivenhet för henne, liksom hon