nyfikenheten; och med tämlig noggrannhet ledde han eremiten genom de många hemliga gångar och trappor, de tillryggalagt, då de uppstego, tills de slutligen befunno sig i yttre rummet av eremitens grotta.
»Den livdömde brottslingen är åter i sin fängelsehåla, förskonad från den ena ömkliga dagen till den andra, till dess hans fruktansvärda domare slutligen befaller verkställandet av hans välförtjänta dom.»
Då eremiten talade dessa ord, avtog han slöjan, som varit svept kring hans huvud, och såg på den med en djup, tillbakahållen suck; och så snart han lagt den tillbaka i det förvaringsrum, varur han låtit skotten framtaga den, sade han häftigt och strängt till sin följeslagare »bort, bort — till vila, till vila! Ni kan få sova — ni kan få sova — jag varken får eller kan det.»
Vördande den djupa sinnesrörelse, varmed detta sades, gick riddaren till det inre rummet men då han vid utgåendet kastade en blick tillbaka, såg han eremiten med ursinnig brådska avtaga sin raggiga rock och blotta sina skuldror, och innan han hunnit tillsluta den bräckliga dörren, som skilde grottans båda avdelningar, hörde han piskans slag och botgörarens jämmer under det smärtsamma straff, han själv tillfogade sig. En kall rysning gick över riddaren, då han eftersinnade, att det måtte vara en grov synd och ett djupt samvetskval, som så stränga späkningar synbarligen ej kunde avtvå eller mildra. Han läste andäktigt sina böner, kastade sig på sin hårda bädd, blickade flyktigt på den ännu sovande muselmannen och insomnade, uttröttad av dagens och nattens växlande uppträden, fridfullt och lugnt som ett barn. Efter sitt uppvaknande andra morgonen höll han åtskilliga rådplägningar med eremiten om viktiga ämnen, vilka föranledde honom att kvardröja två dagar längre i grottan, varunder han var så noggrann i sina andaktsövningar, som det anstod en pilgrim men det förunnades honom ej något vidare tillfälle att inträda i kapellet, där han sett så underbara ting.
