och i samma mån som hans angripares här hopsmälte, blevo sultanens företag i detta slags småkrig talrikare och djärvare. Korsfararnes läger var omringat och nästan belägrat av talrika hopar lätt kavalleri, vilka liksom getingsvärmar väl kunde ihjälklämmas, om man väl en gång fick fatt på dem, men som voro försedda med vingar, för att undfly en överlägsen styrka, och gaddar att stingas med. Ständiga strider föreföllo vid förposterna och under furageringarna, vari många dyrbara liv förspilldes, utan att några motsvarande fördelar därigenom vunnos; transporter blevo borttagna och kommunikationerna avskurna. Korsfararne måste skaffa sig sitt livsuppehälle på bekostnad av själva livet, och liksom fordom vattnet ur Betlehems källa, varefter konung David trånade, kunde själva vattnet ej erhållas utan blodsutgjutelse.
Dessa olägenheter motvägdes visserligen i hög grad av konung Richards fasta beslutsamhet och outtröttliga verksamhet. Ständigt till häst med några av sina bästa riddare, färdig att skynda till varje punkt, där faran hotade, bragte han ofta ej blott oförväntad hjälp åt de kristna, utan slog även stundom de otrogna. Men även Lejonhjertas järnkropp kunde ej utan olägenhet uthärda det ohälsosamma klimatets ombytlighet i förening med de oupphörliga kropps och själsansträngningarna. Han angreps av en av dessa långsamt tärande febrar, som äro egendomliga för Asien, och blev, i trots av sin stora styrka och sitt ännu större mod, först ur stånd att stiga till häst och därefter att bevista de krigsråd, som tid efter annan höllos av korsfararne. Det var svårt att avgöra, om detta tvungna overksamhetstillstånd blev retsammare eller drägligare för den engelska monarken genom det av korsfararnes råd fattade beslutet att avsluta en trettio dagars vapenvila med sultan Saladin; ty om han å ena sidan var uppbragt över det uppskov, detta förorsakade i det stora företagets fortgång, tröstade han sig likväl å den andra med vissheten, att hans vapenbröder ej skördade några lagrar, medan han låg overksam på sjuksängen.
Men vad Lejonhjerta minst kunde ursäkta, var den allmänna overksamhet, som började visa sig i korsfararnes läger, så snart hans sjukdom antog ett allvarsamt utseende, och av de underrättelser, han nästan emot deras vilja avtvingade de personer, som omgåvo honom, fann han, att härens förhoppningar avtogo, i samma mån som hans sjukdom tilltog,
