Sida:Talismanen 1916.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65

några anspråk på att anses som statsman och hovman. Men personer, som ansågo sig kunna läsa djupare i människors karaktärer, påstodo likväl, att lord de Vaux var lika slug och ärelysten, som framfusig och djärv, och trodde, att då han införlivade sig med konungens egen rättframma och oförskräckta karaktär, så var det, åtminstone till någon del, med avsikt att försäkra sig om hans ynnest och tillfredsställa sin egen djupt dolda ärelystnad. Men ingen brydde sig om att motarbeta hans planer, om han verkligen hyste några, genom att tävla med honom i det farliga göromålet att dagligen uppvakta en patient, vars sjukdom förklarades vara smittosam, isynnerhet då denne patient var Lejonhjerta, som pinades av en från striden tillbakahållen soldats, och en från sin maktutövning skild konungs ursinniga otålighet; och de simpla soldaterna, åtminstone i engelska armén, voro allmänt av den tanken, att de Vaux skötte konungen liksom en kamrat sin kamrat, med en mellan deltagarne i dagliga faror knuten soldatvänskaps hela redliga och oegennyttiga frimodighet.

Det var emot aftonen av en varm syrisk dag, som Richard låg på sin sjukbädd, vilken var lika vederstygglig för hans själ, som sjukdomen för hans kropp. Hans klara blå ögon, som vid alla tillfällen strålade med en ovanlig glans och eld, hade nu genom feber och själsoro fått en ökad livlighet och blixtrade fram emellan hans lockiga och oklippta gula hår, lika plötsligt och livligt som solens sista strålar frambryta genom ett uppstigande åskmoln, vilket likväl förgylles därav. Hans manliga anletsdrag förrådde framstegen av den tärande sjukdomen, och hans vårdslösade och okammade skägg betäckte läppar och haka. Han kastade sig av och an i sängen, och i det han än ryckte åt sig täcket, än, ögonblicket därefter, kastade det av sig, röjde hans oordnade säng och häftiga åtbörder på en gång styrkan och den rastlösa otåligheten hos ett lynne, vars naturligaste verkningskrets var de strängaste strapatser.

Vid hans säng stod Thomas de Vaux, som till ansiktsdrag, hållning och skick utgjorde den fullkomligaste motsats man kan tänka sig till den sjuke konungen. Hans växt var nästan jättelik, och hans hår skulle i tjocklek kunnat jämföras med Simsons, ehuru likväl först sedan den israelitiske kämpens lockar varit under den filisteiska saxen; ty De Vaux hade kortklippt hår, för att kunna innesluta det under hjälmen. Glansen av hans stora nötbruna ögon kunde liknas vid en

3 — Talismanen.