66
höstmorgons, och deras lugn stördes blott för ett ögonblick, när Richard visade alltför häftiga tecken till oro och otålighet. Hans anletsdrag, ehuru massiva, liksom hans kropp, hade kanske varit vackra, innan de blivit vanställda av ärr; hans överläpp var enligt normadiska bruket betäckt av tjocka mustascher, vilka voro så långa och yviga att de blandade sig med håret, vilket, liksom mustascherna, vår mörkbrunt och litet gråsprängt. Hans kropp tycktes vara av det slag, som bäst trotsar mödor och ett osunt klimat; ty han var smal om livet, med brett och högt bröst, långa armar samt starka lår och ben. Han hade på mer än tre dygn ej avlagt sitt med ett kors på skuldran utsirade kyller och blott njutit den ögonblickliga vila, en monarks sjukvaktare ryckvis kan överlämna sig åt. Han förändrade sällan ställning, utom då han skulle giva Richard förfriskningar eller medikament, vilka ingen av de mindre gynnade hovmännen kunde övertala den otålige konungen att intaga, och det låg något rörande i det ömma, ehuru tafatta sätt, varpå han uppfyllde dessa omsorger, som voro så stridande mot hans rättframma, soldatlika skick och vanor.
Tältet, vari dessa personer vistades, hade, i överensstämmelse med tidens bruk och Richards personliga karaktär, ett mera krigiskt, än kungligt och kostbart utseende. Flere slags anfalls och försvarsvapen, av vilka somliga voro av besynnerlig och nyss uppfunnen konstruktion, lågo spridda kring tältrummet, eller upphängda på stängerna, som uppburo det. Skinn av vilda djur, som blivit dödade på jakten, lågo utbredda på golvet, eller voro upphängda på tältets väggar, och på en hög av dylika jakttroféer lågo tre vindhundar, av det allra största slaget och vita som snö. Deras huvud tecknade med många ärr efter klo och tand, visade deras andel i den segerbädd, varpå de vilade, och deras ögon, som då och då under en uttrycksfull gäspning eller sträckning fästes på Richards säng, antydde höjden av deras förvåning och ledsnad över denna mindre vanliga overksamhet, som de måste dela. Detta allt var blott krigarens och jägarens attributer; men på ett litet bord strax bredvid sängen låg en trekantig stålsköld med trenne springande lejon, vilket vapen först antogs av denne ridderlige monark, och framför denna sköld ett gyllne diadem, snarlikt en hertiglig krona, utom att det framtill var högre än baktill, vilket, tillika med dess guldbroderade tiar av purpurfärgat sammet, då för
