72
mina bemödanden. — Men tyst, vad är det för trumpeter jag hör på avstånd?»
»Förmodligen konung Philips, nådig herre», sade engelsmannen.
»Du är lomhörd, Thomas», sade konungen och försökte springa upp; »hör du ej den skrällen och den klangen? — Vid himmeln! Turkarne äro i lägret — jag hör deras lelies[1].»
Han försökte ånyo stiga upp ur sängen, och de Vaux måste använda hela sin utomordentliga styrka och även ur det inre av tältet tillkalla kammarpagerna för att hjälpa till att kvarhålla honom.
»Du är en trolös förrädare, de Vaäux», sade den uppbragte monarken, då han utmattad och andtruten måste giva vika för övermakten och bliva kvarliggande i sängen. »Om jag blott hade styrka — blott så mycket styrka, att jag kunde krossa din hjärna med min stridsyxa.»
»Jag önskar, att ni hade denna styrka, nådig herre», sade de Vaux, »och skulle även vilja löpa faran av, att den bleve så använd. Vinsten vore stor för kristenheten, om Thomas Multon vore död, och Lejonhjerta åter den han varit.»
»Min redlige, trogne tjänare», sade Richard och räckte fram sin hand, som baronen vördnadsfullt kysste, »förlåt din herres otålighet. Det är denna brännande feber som bannar dig, och ej din hulda herre, Richard av England. Men gå, jag ber dig, och skaffa mig underrättelse om, vilka främlingar kommit till lägret; ty dessa ljud äro ej av kristet ursprung.»
De Vaux lämnade följaktligen tältet för att uträtta sitt uppdrag, men befallde de uppvaktande kammarherrarna och pagerna, att under hans frånvaro, som han föresatt sig skulle bliva kort, fördubbla sin uppmärksamhet på konungen, med hotelse att göra dem ansvariga för vad som hände, vilket snarare ökade än minskade deras försagda ängslan vid fullgörandet av deras plikt; ty näst monarkens vrede fruktade de kanske mest den stränge, obeveklige lordens av Gilsland.
- ↑ Muselmännens härskri.
