Sida:Talismanen 1916.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73


SJUNDE KAPITLET.

Ej någonsin de möttes än
på gränsen, skottar och engelsmän
att ej, som på gatan regnets flod,
I strömmar rann det röda blod.

Slaget vid Otterbourne.

En ansenlig hop skotska krigare hade förenat sig med korsfararne och naturligtvis ställt sig under den engelske konungens befäl, emedan de, liksom hans egna trupper, voro av sachsisk och normandisk härkomst, samt talade samma språk, ävensom flere av dem ägde gods i England och i några fall voro genom blodsband och äktenskap befryndade med engelska familjer. Under denna period hade ej heller hatet mellan de båda nationerna stigit till den höjd, som sedermera under Edvard I, vars omättliga ärelystnad gav en förbittrad, oförsonlig karaktär åt deras krig, då engelsmännen stredo för att underkuva Skottland, och skottarne kämpade för försvaret av sin självständighet, och det med den stränga, okuvliga beslutsamhet, vilken alltid utmärkt deras nation, samt med användandet av de våldsammaste medel, under de ofördelaktigaste omständigheter och den största fara. Dittills hade likväl fejderna mellan de båda nationerna, ehuru häftiga och täta, likväl blivit förda enligt krigets ädlare grundsatser och företett dessa vackra drag av artighet och aktning för uppenbara, men högsinta fiender, varigenom krigets rysligheter förmildras. Detta hade till följd, att i fredstider, och i synnerhet när båda, såsom nu var fallet, voro invecklade i ett krig, vilket fördes för en gemensam sak och genom deras religionsbegrepp gjordes lika dyrbart för dem båda, äventyrarne från båda länderna ofta stridde i samma leder, varvid deras nationaltävlan endast tjänade till att egga dem att överträffa varandra i sina bemödanden emot den gemensamma fienden.

Som Richard, med sin öppna, krigiska karaktär, ej gjorde någon annan skillnad mellan sina egna och den skotske Alexanders undersåtar, än som var en följd av deras uppförande på stridsfältet, bidrog detta mycket till att vidmakthålla det goda förståndet mellan de båda nationernas krigare. Men under hans sjukdom och i de ofördelaktiga omständig-