78
Kenneth, »och under vägen hade jag ett budskap att avlämna hos den heliga eremiten av Engaddi.»
»Kan ni ej meddela mig det, sir Kenneth, både det och den helige mannens svar?»
»Det låter sig ej göra, mylord», svarade skotten.
»Jag är medlem av Englands hemliga råd», sade engelsmannen högdraget.
»Vilket land jag ej är skyldig någon undersåtlig lydnad», sade Kenneth. »Ehuru jag under detta krig frivilligt ställt mig under dess konungs fana, har jag blivit skickad av de konungar, furstar och högsta befälhavare för det välsignade korsets här, som utgöra dess allmänna råd, och blott dem är jag redo skyldig för mitt uppdrag.»
»Ha, säger du det?» sade den stolte baronen. »Men vet då, du konungars och furstars sändebud, som du väl torde vara, att ingen läkare får nalkas Richards av England sjukbädd, utan Thomas av Gilslands samtycke, och de taga sig oråd före, som skola våga tränga sig dit det förutan.»
Han vände sig stolt ifrån honom, då skotten trädde ännu närmare honom och ställde sig rakt i hans väg samt med en lugn röst, som likväl ej saknade sin portion stolthet, frågade, om lorden av Gilsland ansåg honom för en ädling och god riddare.
»Alla skottar äro ädlingar till följd av sin bördsrätt», svarade Thomas de Vaux något ironiskt, men fann genast sin orättvisa, och då han märkte, huru blodet steg Kenneth uppåt ansiktet, tillade han: »det vore synd att neka er vara en god riddare, åtminstone av mig, som sett er väl och tappert uppfylla er skyldighet.»
»Nå väl», sade den skotske riddaren, tillfredsställd av öppenheten i det sista medgivandet, »jag svär er då, Thomas av Gilsland, att, så sant jag är en redlig skotte, vilket jag anser för en lika hög företrädesrätt som mitt gamla adelskap, och så sant jag är en dubbad riddare och kommit hit för att vinna ära och ryktbarhet i detta dödliga livet, samt förlåtelse för mina synder i det tillkommande — så sant, och vid det välsignade korset, jag bär, bedyrar jag er, att jag blott önskar Richard Lejonhjertas väl, då jag ber honom anförtro sig åt den muselmanska läkarens vård.»
Denna högtidliga försäkran gjorde intryck på engelsmannen, som med mera hjärtlighet, än han dittills visat, svarade: »antaget — vilket jag ej betvivlar — herr riddare av Leo-
