drag tycktes antyda, att han hunnit något över medelåldern. Hans säng var bäddad med mera omsorg, och det syntes tydligt, att sir Kenneth för sin sjuka tjänares bekvämlighet använt den vida livrock och de högtidskläder, riddarne buro till hovs och vid andra fredliga tillfällen, då de ej nyttjade rustning. I yttre delen av hyddan, dit den engelska baronens blick ännu kunde nå, låg en pojke, torftigt klädd i halvstövlar av hjortskinn, en blå mössa samt en tröja, vars forna grannlåt var mycket försliten, på knä vid ett fyrfat, uppfyllt med träkol, och bakade på en järnplåt de kornmjölskakor, vilka då, liksom nu, voro det skotska folkets käraste spis. Ett stycke av en antilop hängde på en av hyddans huvudbjälkar, ej heller var det svårt att se, huru det blivit anskaffat; ty en stor vinthund, ädlare till skapnad och utseende, än till och med de, som bevakade konung Richards sjukbädd, låg vid fyrfatet och åsåg kakornas bakning. Då riddarne först inträdde, lät det kloka djuret höra ett doft morrande, som ljöd ur hans djupa bröst liksom en avlägsen åskas mullrande. Men då han varseblev sin herre, viftade han sakta med svansen och lade ned huvudet, men avhöll sig från varje bullersammare eller glättigare hälsning, liksom hans ädla instinkt lärt honom, att det borde vara tyst i ett sjukrum.
Bredvid sängen, på en av hudar bäddad kudde, satt, med benen korslagda efter österländska bruket, den moriska doktor, vilken sir Kenneth omnämnt. Till följd av det svaga ljuset i hyddan såg man ej synnerligen mera av honom än nedre delen av ansiktet, som var betäckt av ett långt, svart, över bröstet nedhängande skägg, en hög tolpatsch eler tartarisk mössa av svarta astrakanska lammskinn, och en vid kaftan, eller turkisk rock, även av mörk färg. Två genomträngande ögon, som strålade med ovanlig glans, voro de enda drag av hans ansikte, som kunde urskiljas i det mörker, vari han var insvept. Den engelske lorden stod tyst, intagen av ett slags aktningsfull vördnad; ty oaktat hans vanliga sträva sätt, gjorde dock alltid anblicken av en utan klagan uthärdad brist på fattigdom mera intryck på Thomas de Vaux, än all den lysande prakten i ett kungligt audiensrum, så framt nämligen ej detta audiensrum var konung Richards. Intet ljud hördes på en stund, utom de tunga, avmätta andetagen av sjuklingen, som tycktes försänkt i djup sömn.
»Enligt vad gossen, som uppassat honom, försäkrat mig», sade sir Kenneth, »har han ej sovit på sex dygn.»
6 — Talismanen.
