Sida:Talismanen 1916.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

82

»Ädle skotte», sade Thomas de Vaux och fattade den skotske riddarens hand, vilken han tryckte med mera hjärtlighet, än han muntligen tilltrodde sig att yttra, »er hyddas tillstånd måste förbättras. — Er vapendragare måste ha bättre föda och skötsel.»

De sista orden yttrade han med sitt vanliga, starka och högljudda målföre, varvid sjuklingen stördes i sin slummer.

»Min herres, sade han, liksom talande i sömnen, »ädle sir Kenneth — tycker ej ni, liksom jag, att Clydes vatten smakar kallt och förfriskande, sedan man druckit av de saltaktiga källorna i Palestina?»

»Han drömmer om sitt fosterland och är lycklig i sömnen», viskade sir Kenneth till de Vaux; men knappt hade han yttrat dessa ord, förrän läkaren, efter att varligt på bädden hava nedlagt patientens hand, som han hållit för att iakttaga pulsslagen, steg upp, från sin plats bredvid sängen, gick fram till de båda riddarne och förde dem till hyddans framsida, i det han fattade dem i var sin hand och tecknade ål dem att vara tysta.

»I Issa Ben Mariams namn», sade han, »vilken vi hedra liksom ni, ehuru ej med samma förblindade vantro, förstören ej verkan av det välsignade läkemedel, han intagit. Att nu väcka honom, vore att beröva honom livet eller förståndet; men återkom vid den timmen, då meuzzin ifrån moskéns minaret kallar de trogna till aftonbönen, och om han lämnas ostörd till dess, lovar jag er, att denne frankiske soldat skall vara i stånd att, utan skada för sin hälsa, kortligen besvara de frågor, som ni båda, men i synnerhet hans herre, kunna hava att göra honom.»

Riddarne avlägsnade sig på denna myndiga befallning av läkaren, som tycktes fullt fatta vikten av det österländska ordspråket, att den sjukes kammare är läkarens konungarike.

De tego och förblevo stående tillsammans vid dörren till hyddan — sir Kenneth med utseendet av en person, som väntar, att hans gäst skall taga avsked, och de Vaux, liksom han haft något på sinnet, vilket avhöll honom ifrån att göra det. Hunden hade emellertid följt dem utur hyddan och stack nu sitt långa, raggiga huvud i sin herres hand, liksom han ödmjukt begärt något bevis på hans välvilja; och knappt hade han i form av ett vänligt ord och en obetydlig smekning erhållit den uppmärksamhet, han åstundat, förrän han, ivrig att visa sin tacksamhet och betyga sin glädje över sin