86
stav vore ej mer värd än en narrskramla, om han undfallit min uppmärksamhet — och han skulle långt före detta erfarit bevis på vår ynnest, om jag ej även märkt hans inbilska och djärva förmätenhet.»
»Nådig herre», sade baronen av Gilsland, som såg att konungen skiftade färg, »jag fruktar mig hava brutit emot er vilja, då jag på visst sätt gynnat hans överträdelser.»
»Huru, de Multon? Du?» sade konungen i vred förvåning och drog ihop ögonbrynen. — »Du gynna hans oförskämdhet! — Det är omöjligt.»
»Jo, ers majestät täcktes erinra sig, att jag i kraft av mitt ämbete kan giva män av ädel börd tillstånd att hava ett par hundar inom lägret, blott för att öva den ädla jaktkonsten, och för övrigt skulle det varit synd att hava skadat eller stympat ett så ädelt djur, som denne riddares hund.»
»Är den då så vacker?» sade konungen.
»Det fullkomligaste kreatur under solen», svarade baronen, som var en entusiastisk jägare, »av den ädlaste nordiska ras — stark över korset, bred i bringan, svart till färgen, med strimmigt bröst, och ben, som ej äro vitfläckiga, utan schatterade i grått — styrka att slå omkull en tjur — snabbhet att springa fatt en antilop.»
Konungen skrattade åt hans entusiasm. »Gott, du har givit honom lov att behålla hunden, och därmed väl. Men var likväl ej för frikostig med dina tillåtelser åt dessa äventyrarriddare, som ej lyda under någon chef eller furste — de äro oregerliga och skola förstöra allt villebråd i Palestina. — Men för att återkomma till denne lärda hedning: säger du, att skotten träffade honom i öknen?»
»Nej, nådig herre — skottens berättelse lyder sålunda: — Han var skickad till den gamle eremiten av Engaddi, om vilken folk talar så mycket…»
»Död och helvete!» sade Richard och spratt upp. »Vem har skickat honom, och för vad ändamål? Vem vågade skicka någon dit, när vår drottning var i klostret Engaddi på sin pilgrimsfärd för vårt återställande?»
»Korstågets stora råd skickade honom, mylord», svarade de Vaux; »men för vad ändamål vägrade han att säga mig. Jag tror knappt det är bekant i lägret, att ers majestäts gemål var på någon pilgrimsfärd. — Jag åtminstone visste det ej — och furstarne måtte ej heller ha vetat av det, eme-
