Den här sidan har korrekturlästs
Ey Seneca berömas,
För sijn sångfulle Skrifft,
Ey heller Plautus dömas,
Ensam i lustigh Dicht.
Iagh kan en gång vpwäckia,
Then vthi Orden all,
Iagh noghsampt wil vptäckia,
Hwad han framföra skal.
Fast nu sigh ingen drijstar,
Til göra något Proff,
Är intet thet them brister,
The Ord them görs behoff.
Om Judarnas Bedriffter,
Och alt thet them är händt,
Medh the Chaldeers Skriffter,
På Swenskan finnes wändt.
GVdz Lagh och CHristi Wilia,
Förstås aff mine Ord,
At ingen kan åthskillia,
Hwar hon är bättre spord.
Om Christoffer och flera,
The hade nogh aff migh,
När the til at förmehra,
Swensk Lagh, beflijta sigh.
Hwij skulle iagh tå inthe,
Nu så wäl räckia til?
Är thet som iagh ey hinte,
At man migh omgå will?
Ney ney, men the förswäria,
Förthenskuld mitt förswar,
Migh ingen först wil wäria,
Och göras vppenbar.
Således intet hände,
Vthi the Grekers Land.
Hwem Språket ther ey kände,
Gick honom så i Hand.
At han hölts för ett Under,
Ehwart han gick omkring,
Besågs ther alle stunder,
Som en ny sälsam ting
Then som hoos them war främa,
Man för Barbarer hölt,
Ther måste han sigh skäma,
För thet han intet wölt.
Wijs hölts then intet wara,
Som hade ey Greska lärt,
Och intet galt förswara,
Thet Mål han hade kärt.
Han måste straxt förandra,
(Och fick napt see sigh om,)
Sin Drächt, lijk medh the andra,
I Staden tijt han kom.
På thetta Sätt föröktes,
The Grekers Macht och Flor
Ifrån alt Folck tijt söktes,
Som til en marcknad stor.
At goda Seder lära,
Och känna theras Taal.
Then Ort hölts rätt i ähra,
Ther Dygden hon war faal.
I Rom gick sammalunda,
Och effter samma Art,
Som theras Macht tilstunda,
Bleff Språket reent och klart.
När thet sin Wördning miste,
Snart Wäldet och förswan,
Så at vppå thet sidste,
Man inthetere fann.
För sijn sångfulle Skrifft,
Ey heller Plautus dömas,
Ensam i lustigh Dicht.
Iagh kan en gång vpwäckia,
Then vthi Orden all,
Iagh noghsampt wil vptäckia,
Hwad han framföra skal.
Fast nu sigh ingen drijstar,
Til göra något Proff,
Är intet thet them brister,
The Ord them görs behoff.
Om Judarnas Bedriffter,
Och alt thet them är händt,
Medh the Chaldeers Skriffter,
På Swenskan finnes wändt.
GVdz Lagh och CHristi Wilia,
Förstås aff mine Ord,
At ingen kan åthskillia,
Hwar hon är bättre spord.
Om Christoffer och flera,
The hade nogh aff migh,
När the til at förmehra,
Swensk Lagh, beflijta sigh.
Hwij skulle iagh tå inthe,
Nu så wäl räckia til?
Är thet som iagh ey hinte,
At man migh omgå will?
Ney ney, men the förswäria,
Förthenskuld mitt förswar,
Migh ingen först wil wäria,
Och göras vppenbar.
Således intet hände,
Vthi the Grekers Land.
Hwem Språket ther ey kände,
Gick honom så i Hand.
At han hölts för ett Under,
Ehwart han gick omkring,
Besågs ther alle stunder,
Som en ny sälsam ting
Then som hoos them war främa,
Man för Barbarer hölt,
Ther måste han sigh skäma,
För thet han intet wölt.
Wijs hölts then intet wara,
Som hade ey Greska lärt,
Och intet galt förswara,
Thet Mål han hade kärt.
Han måste straxt förandra,
(Och fick napt see sigh om,)
Sin Drächt, lijk medh the andra,
I Staden tijt han kom.
På thetta Sätt föröktes,
The Grekers Macht och Flor
Ifrån alt Folck tijt söktes,
Som til en marcknad stor.
At goda Seder lära,
Och känna theras Taal.
Then Ort hölts rätt i ähra,
Ther Dygden hon war faal.
I Rom gick sammalunda,
Och effter samma Art,
Som theras Macht tilstunda,
Bleff Språket reent och klart.
När thet sin Wördning miste,
Snart Wäldet och förswan,
Så at vppå thet sidste,
Man inthetere fann.
<references,>
