Sida:Thet Swenska Språkets Klagemål 1658.djvu/9

Så länge the vthstängde,
 Hwad främmande them war,
Och intet vthlänskt mängde,
 Så bleff Latinen quar.
Ther effter drogh hon tädan,
 Then gode Systren mijn,
Och lempnade them sädan
 Oächta Dottren sijn.
Man troor thet kunne hända,
 Iagh giorde lijka så,
Och wille migh bortwända,
 Från them som migh försmå.
Men thet är från mitt Sinne,
 Fast långt, och aldrigh tänckt,
Iagh blifwer quar här inne,
 Ehuru iagh är trängd.
Här wil iagh ännu blifwa,
 Förthenskuld synnerligh,
At ingen kan migh drijfwa,
 Aldeles vth för sigh.
Och som the Swenskes Wälde,
 Än intet fullwäxt är,
Iagh migh nu fåfengt quälde,
 Til at förbijda här.
Här effter alle Dagar,
 Och medh thess tilwäxtz Åhr,
Min Wördningh mehr tiltager,
 Och mehra dyrckan fåhr.
Nu restar migh förklara,
 Thet intet är mitt Feel,
Om iagh ey säyes wara,
 Så skön och rijk, och heel.
Orsaker äre många,
 At iagh förachtat är,
Och vthaff Tijden långa,
 Vthsprungne flyta här.
Thet första som migh skadar,
 Min ägen ålder är,
Them aldramäst beladar,
 Migh lära medh Beswär.
The äldste Orden mina,
 En stoor deel intet weet;
En deel i Skriffter sijna,
 Medh them gör mäst förtreet.
Seer man at alle andra,
 Här brukelige Tingh,
Med Tijden sigh förandra,
 Och gå som i en Ring.
Thet som en Tijdh war Seder,
 Är en gång nederlagdt,
Och när thet är ladgt neder,
 Tages åter vthi acht.
Ty emoot Öden strijda,
 Är fåfängt biuda til,
Wij moste thet förbijda,
 Hwad GVdh han hafwa wil.
Therföre intet gäller,
 När intet Tijder är,
Man sigh moot Tijden ställer,
 Och gör sigh tå beswär.
Om iagh nu brukad blifwer,
 Fast på ett annat sätt,
Än Lagen migh beskrifwer,
 Och iagh är förr hoppsätt,
Så skrifwes iagh medh rätta,
 Som bruket är idagh,
På wåre Bygder slätta,
 I wåre Bönders Lagh.