95
så, och när hennes namn blef nämndt, log folket gärna ett godt löje. Namnet hade hon fått en gång, när hon första gången en julidag i höskördens tid kom körande med sin man under guirlander af lönnlöf, som voro spända mellan de båda askarna, hvilka skuggade öfver inkörsporten till Granås. När hon då satt vid sidan af sin högresta man, såg hon ut som ett litet barn, och ordet »lilla friherrinnan» kom af sig själf på allas läppar. Ett barn var hon också, ty hon var då knappt sjutton år fyllda. Ett barn förblef hon också under hela sitt lif. Späd och liten var hon till växten, barnsligt och oskyldigt förblef hennes ansikte. Med åren undergick det knappast annan förändring, än att kinderna bleknade en smula, och att ögonen, hvilka förut så oskyldigt och gladt blickat alla till mötes, fingo ett uttryck af skrämd förvirring och undran, som kunde hon aldrig förstå eller lära sig, hurudan världen egentligen var.
Säkert kunde hon det aldrig heller och lika litet kunde baronen lära sig denna konst. Det var tydligen icke någon slump, som gjort, att han och lilla friherrinnan en gång funnit hvarandra. Öppen och vänsäll lefde han, och någon annan tanke hade han aldrig, än att lifvet skulle få förblifva den njutningens och vänskapens hvar-
