106
granngårdarna eller ock ströfvade han med bössan på axeln omkring i de stora skogarna, eller låg han ute med båten, fiskade och sköt sjöfågel. Konrad Olthov hörde till dessa, hvilka aldrig gå sysslolösa. Verksamhet var själen i hans tillvaro, och på Granås gick han omkring som hörde han icke hemma där.
När unge Olthov gått hemma ett par månader, inträffade emellertid det egendomliga, att »snåla baron» började lägga märke till, att han hade en son. Hur denna känsla förmådde tränga igenom den hårda skorpan, som växt kring denna olyckliga själ, är svårt att afgöra. Måhända var det någon likhet med hustrun, som blef skönjbarare, allt som sonen växte till och som väckte den slumrande faderskänslan. Visst är, att den gamle, som länge lefvat likgiltig för allt, plötsligt började visa känsla för sonen, och till allt annat, hvad Konrad under en sorglig barndom hade genomlefvat, kom denna faderns nyvaknade kärlek som något främmande och motbjudande, hvilket förde med sig ett nytt tvång, utan att skänka honom någon glädje.
Under hela sin uppväxttid hade Konrad varit van, att ingen lade märke till honom. Detta hade tidigt tvungit fram i hans väsen något af en kärf
