107
hårdhet, som emellertid endast låg på ytan. Inom sig var ynglingen vek och varmhjärtad nog, och i obevakade ögonblick lyste detta också fram ur de ovanligt stora, dunkla ögonen, som han ärft från modern. I hans friska, starkt formade anlete, med de fylliga läpparna och det något spotska draget, verkade dessa ögon emellertid på helt annat sätt, än hos modern, där de blickade fram ur ett blekt, litet ansikte öfver hvilket döds skuggan hvilade länge innan befriaren kom. Vanligen gjorde Konrad intryck af en frisk och lefnadsduglig yngling, med ett något kantigt sätt och en blyghet, hvilken lade band äfven på ungdomens liflighet. Lugn, praktisk och företagsam som han var, fann han sig alltid till rätta med lifvet, och vid faderns likgiltighet hade han vant sig som vid något, hvilket icke kunde ändras. Från det han var ett litet barn, hade Konrad varit den födde realisten, och det han icke förstod, ville han helst hålla sig från lifvet. Därför trifdes Konrad bäst utomhus, och just därför att han icke gärna inlät sig på mera, än han rådde med, kunde han vara djärf och våghalsig nog, när det gällde. Oridna hästar kufvade han tidigt genom sin kallblodighet och sitt lugna sätt, och mer än en gång lade hans segelbåt i land med
