109
upp för honom med sällsam styrka, att han nu skulle bli moderlös och ensam i världen. Länge sörjde Konrad också sin mor, men när han efter begrafningen sändes tillbaka till skolan, var han glad att få komma bort. Borta blef honom allting ljusare och lättare. Ung som han var, lekte lifvet för honom, och han längtade att få pröfva det.
När faderns förbud tvang honom att stanna hemma från universitetet, sörjde Konrad Olthov egentligen hvarken kamratlifvet eller de studier, han så plötsligt tvangs att afbryta. I lärdoms staden vid Fyris hade han aldrig känt sig hemmastadd, och kamratlifvet där lockade honom icke, böckernas värld ännu mindre. Af dessa unga män, som skötte sina nöjen, arbetade för något, de kallade sin framtid och utvecklade sig till ämbetsmän, voro honom många sympatiska, men allesammans dock främmande. Deras framtid var icke hans. När Konrad tänkte sig framtiden, var den dimmig nog. Men förbunden med samhällslifvets alla invecklade förhållanden var den icke.
Därtill var Konrad Olthovs hela väsen för enkelt och hans natur för kraftig, osammansatt och glad. En människa fanns, vid hvilken denne
