108
blötta segel, då hans säkra hand räddat den ur Vättervågornas oberäkneliga uppror.
Där han minst kände sig hemma, var i sitt eget hem. Moderns tysta skugglif var honom främmande, och faderns hela tillstånd väckte hos ynglingen en känsla af leda och förakt, hvaröfver han aldrig kunde blifva herre. Starka som den tidens familjeband voro, var dock Konrad bunden vid hemmet med hela den hemlighetsfulla makt, som står öfver det förståndsmässiga. Han gick där som en slags vaken iakttagare, hvilken själf tillhörde det lefvande lifvet och klarsynt såg, hur hemmet omkring honom gled öfver i en skuggvärld, hvilken han betraktade med något af den sunda människans omärkliga smålöje. Brådmogen blef han på detta sätt, stark också, van att lita på sig själf. Ett sällsammare ungdomslif har ingen fört.
Att han en gång skulle bli den, hvilken måste lyfta Granås ur dess förfall, visste han tidigt, men ung och bekymmerslös som han var, tänkte han minst af allt på den framtid, som väntade honom. Blott när modern dog, kom den skugga, som ödslighetskänslan skänker, öfver hans själ. Hon hade dock ägt hans hjärta mera än någon, och när den brådmogne fjortonårs gossen satt vid moderns sista bädd, gick det
