111
Thora var det dock, som framför allting annat drog honom dit, och aldrig var Konrad gladare, än när han endast fick vara i hennes närhet och höra hennes röst. Att följa Thora i skog och mark och känna sig ensam med henne, var den högsta lycka, han någonsin er farit. Ibland talade han icke ens, gick bara stum bredvid henne och gladdes åt hennes närhet. Att han skulle kunna förklara den sjuttonåriga flickan sin kärlek, föll honom icke ens in, knappast tjugu år fyllda som han själf var. Blotta tanken på, att han skulle komma till fadern och tala om giftermål, kom honom att le åt sig själf. Och att förlofva sig i hemlighet, vågade han icke.
I en dröm lefde Konrad, vare sig Thora och han följdes åt, eller han gick hemma på den förfallna gården och bevakades af sin fader. Naturligt som han tog själfva lifvet, föreföll det honom, att Thora förstod allt, hans trägna uppmärksamhet och den glädje hon skänkte honom, hela det jubel, hvarmed hennes varelse fyllde hans själ. Försagd kunde han ibland blifva i hennes närhet. När skogen slöt sig om dem båda, eller Vätterns vida yta blänkte framför dem, då undrade nog Konrad ibland öfver, att Thora kunde tala så obesväradt och lätt, och att den beklämning, han själf kände, aldrig med-
