112
delade sig åt henne. Men just därför beundrade han henne så mycket mer. Förälskad som han var, drömde han sin kärlek besvarad, och aldrig var han lyckligare, än när Thora stannade inför en glänta i skogen eller en vik af sjön och tyst stod där, speglande i sitt skiftande ansikte all naturens skönhet. Då fick Konrad betrakta henne riktigt af hjärtans lust. Glädjedrucken och tyst, stod han och njöt af hennes skönhet, medan hans ögon simmade i ungdomens soliga lyckotårar. I sådana ögonblick kunde Konrad inbilla sig, att Thora märkte och förstod alltsammans, och att det ljusa uttrycket i hennes ansikte kom däraf, att hon gladde sig åt hans kärlek och delade den. Då steg honom blodet som yrsel åt hufvudet. Han hörde sång i luften, och framtidsdrömmarna dansade till luftens sång.
Så gick Konrad i två år och drömde sig älskad. När underrättelsen om Thoras förlofning träffade honom, ville han först icke tro att den var sann. Att skrifva till Thora själf och fråga henne, vågade han ej. Inte kunde han skrifva till en ung flicka sådan som Thora var. Han visste ju, att hans bref voro torra och intetsägande, omöjlig att uttrycka sig i skrift som han själf alltid varit. Någon annan att skrifva till hade han ej heller. Därför gick han i Upp-
