116
skulle de tre folken stödja hvarandra, rygg mot rygg ville de kämpa, stå eller falla samman.
En manande röst gick i dessa dagar öfver allt Sveriges land: »Danmark är vår broder. Danmark är i nöd. Upp till dess räddning!» Hur gick det till, att detta rop förklingade ohördt? Vi efterlefvande förstå detta måhända lättare, än de kunde göra, hvilka själfva stodo i händelsernas midt och kände sig förtäras af skam, därför att ederna från studentmötena, från skaldernas kväden, från kungamötet mellan nordens monarker svekos. Vi se nu, att få voro de, hvilka visste af mötenas och konungarnas ord. Folket stod utanför. Folket hade hvarken hört dikter eller löften. Folket ville icke offra sitt blod, och klokskapen, som satt kring konungens rådsbord, segrade därför. Och väl var kanske det. Ty en hjälp, sådan Sverige då kunnat bjuda, hade lätt blifvit nordens undergång.
Som en väldig, ensam våg, hvilken hafvet slungar mot en strand, långsamt suges tillbaka och lämnar dödvatten efter sig, så sjönk i Sverige vid denna tid den krigiska stämning, hvilken ropat på gärning, allvar och svurna löftens helgd. Tyst blef det i landet, men icke så tyst, att ej olyckorna från Danmark gåfvo eko i mångas bröst, om också icke i alla. Att man ej med bästa vilja
