Sida:Thora.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

115

ingenting vittnar högre om oförenligheten mellan krigets fasor och utvecklade människors hela själslif än de många berättelserna i våra dagar om dem, hvilka vid åsynen af moderna slaktningars blodbad gripas af vansinne.

Väl voro fasorna af dåtidens krig mindre hårresande än nutidens. Men vi bedraga oss mycket, om vi tro, att våra fäder mindre lifligt än vi kände styggelsen i de ohyggliga händelser, hvarom tidningarna och muntliga berättelser buro vittne. Skillnaden var blott den, att deras sinnen voro mindre kritiska. De granskade blott icke allting så skarpt och klart som vi. De voro också mindre vågsamma i sina domar. Kriget var för dem icke en ogärning som för oss. Det var en Guds skickelse, hvilken som alla andra måste bäras. Därför var emellertid deras medkänsla för lidande bröder icke mindre än vår.

Det var också i närmare mening än vanligt våra bröder, som ledo. Tiden var studentmötenas, kungamötenas, skandinavismens. Som en varm våg hade känslan gått ut öfver Nordens tre folk, att de blott voro grenar af samma stam, att de voro ett och aldrig borde ha varit annat. I dikt och tal omsattes denna känsla, fördes vidare, blef till löften, svurna löften, att när nöden kräfde, skulle ingen stå ensam. Som bröder