122
känslor för kriget, och Thora hade därför understundom trott, att hvad som hände, föga berörde honom. Hon hade trott, att han mera tänkte på Sveriges fara än på Danmarks nöd, och att hans medkänsla var af annan art än hennes egen. Nu bröt hans känsla igenom, och när Thora såg honom sådan, upprörd och tyngd af medlidande, kände hon, att hennes kinder färgades, och öfvervinnande den respekt, som eljest hindrade henne att visa sig smeksam mot mannen, lade hon sin hand på hans och såg honom varmt i ögonen.
Då inträffade något som Thora aldrig glömde helt, och som länge sysselsatte hennes tankar. Bruce såg henne rätt in i ögonen, och hans egna beslöjades, när han med tjock röst utbrast:
»Du håller alltså ändå en smula af mig?»
Thora drog sig skrämd undan, och hennes ansikte darrade. Hålla af sin man? Hvad skulle det vara för en kvinna som ej älskade sin man? Aldrig hade Thora vågat tänka en sådan tanke. Den var henne alldeles ny, fyllde henne med en sällsam blandning af oro och skräck, som kom henne att frysa, på samma gång som blodet bultade i hennes ådror, så att hennes kropp blef het.
