Sida:Thora.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

123

Bruce såg hustruns uppror och han tolkade det efter sin önskan.

»Jag är nog inte lätt att göra i lag,» sade han. »Jag är kärf och kort och skrämmer många människor ifrån mig. Håller på mitt gör jag också, och min vilja är liksom icke lätt att slippa undan. Men jag behöfver värme, jag också.»

Rösten hotade ånyo att slå öfver, och Bruce steg upp, gick ett par slag fram och åter på golfvet. Så vände han sig om och sade i lugnare ton:

»Det var om kriget, vi talade. Jag vet knappt, hur vi kommo in på detta andra ämne.»

Han såg brydd ut, och orden ljödo, som hade han bedt hustrun glömma, hvad han nyss sagt. Därpå fortfor han:

»Vet du af att många svenska frivilliga just i dessa dagar fara öfver till Danmark?»

»Nej,» svarade Thora.

Hon hörde knappt på de ord, mannen nu talade, satt blott som fången under intrycket af det utbrott, hon nyss bevittnat. Bruce fortfor:

»Det är, som om Danmarks olycka ökade lusten att hjälpa. Nyss när jag kom ridande förbi kyrkan, mötte jag två åkande herrar, som frågade mig om vägen. Det var officerare. De