125
på något sätt obehagligt som hade de yppat en brist, hvilken hon aldrig anat, att den fanns. Men långt hann hon ej tänka däröfver. Ty Bruce fortsatte sin berättelse om de båda officerarna, deras namn, samtalet dem emellan och hela den lilla scen, som utspelats på landsvägen mellan honom själf och dessa obekanta män.
»När vi skildes,» slöt han, »skakade vi hand nästan som vänner. Det är underligt, när människor förenas i en känsla som denna för Danmark. Hur skulle det då icke vara, om olyckan gällde oss själfva? När de försvunno bakom hörnet af kyrkomuren, höll jag ännu stilla med fuxen och svängde med hatten, mycket längre än jag kunde se dem.»
När Bruce sagt detta, sköt underläppen fram under mustaschen, och han böjde sig fram mot hustrun och smålog godmodigt, i det han fort satte:
»Men jag får allt gå här, som den bonde jag är. För resten är det mer än en, som väntas komma denna vägen förbi. Officerarna talade om flera, som sitta vid skjutshållen och vänta på hästar. Bland annat nämnde de ett namn, som jag tycker mig ha hört. Konrad Olthov, tror jag det var. Är han inte från din hem trakt?»
