126
»Jo,» svarade Thora. »Han bodde tre och en half mil söder om oss.»
En ström af minnen genomflöt hennes själ. Hemmet såg hon, far, mor, bröderna. Allt blef sommar omkring henne. För hennes ögon flögo som glimtar från det vida, lättrörda vattnet. En hvit lång sandstrand såg hon, där sjöfågeln lyfte mot granskogen. Lifligt och muntert tillade hon:
»Skall han gå i krig? Han är ju bara en pojke.»
»Känner du honom?» frågade Bruce.
Hans ansikte återfick sitt vanliga uttryck af försiktigt pröfvande eftertanke.
»Ja,» svarade Thora hastigt. »Han var ofta i föräldrarnas hem. Min bror och han voro kamrater.»
Mera blef icke taladt om detta . Men Thora var glad, när Bruce en stund senare blef kallad ut på kontoret och lämnade henne ensam.
