IV.
Oron kom tillbaka i Thoras sinne i och
med nyheten, att Konrad Olthov skulle fara just
den väg fram, hvilken kom från den glesa björkskogen
med enarna under, svängde ut öfver det
öppna gärdet, där råkorna kraxade i regn och
sol, och till sist försvann i den låga tallskogen,
hvilken liknade skogssnåren, som växt samman
kring sagans sofvande slott, dit ingen stig leder,
och ingen solstråle hittar in. Att han skulle
besöka henne väntade hon aldrig, att hon skulle
se honom fara förbi, icke heller. Hon kände
det endast som om vägen till det hem, hon en
gång lämnat, på något sätt blifvit kortare och
mera gin. Närmare det, som var henne kärt,
kände sig Thora genom att veta detta.
I oro gick hon också, därför att hon denna dag sett något nytt hos sin man, som gaf henne mycket att tänka på. I hans blick hade hon
