131
kring henne, att hon hörde fågelkvitter och såg unga, vajande björkar.
Plötsligt förnam Thora inom sig en stämma, som talade. Hon spratt till och lyssnade, medan tårarna af sig själft upphörde att rinna. Tydligt och klart hörde hon denna röst. Den var mannens. »Håller du ändå verkligen af mig?» sade rösten. Framför sig såg Thora mannens allvarliga, darrande ansikte, sådant hon sett det nyss vid afskedet, och hon blef rädd ånyo, många gånger mera rädd, än hon blifvit vid deras korta samtal för ett par dagar sedan. Hon förstod, att det var kärlek, hvarom mannen bad henne, och för första gången stod hon svarslös inför en fordran om hvilkens stränghet lifvet hållit henne i okunnighet. Åter kom frågan för henne: »Skulle det vara möjligt, att hon vore gift med en man, hvilken hon icke älskade så, som en hustru kan och bör?» Omöjligt, oerhördt föreföll henne detta. Thora påminde sig, att hon hört berättas en gång om en hustru, som kom att hata sin man. Hon hade tänkt därpå länge. Men aldrig hade hon vågat fråga någon om detta. Så styggt, onaturligt och hemskt föreföll henne en sådan sak. Det måtte vara bland brottslingar, sådant händer, tänkte Thora, människor, hvilka ej voro skapade som andra. Och
