132
som hon tänkte på detta, började bilden af de äkta par hon sett att skymta för hennes inbillning. Icke blott fadern och modern där hemma och syskonen, som blifvit gifta, utan bilden af främmande människor, hvilka hon sett flyktigt eller ofta. Hon såg den långa, magra prästen, som hade vigt henne, och hans lilla torra hustru med barnmunnen och de vänliga, klotrunda ögonen. Brukspatronens på Bergshamra såg hon också, en ståtlig man med mustascher under en krökt näsa och blonda polisonger på de röda, väderbitna kinderna. Den tjocka länsmannen gled fram i hennes inbillning och med honom hans långa fru med glasögonen på den smala näsan. Efter dem döko andra fram ur minnet, en ung löjtnant hon sett en gång och hans hustru, en dam med bredt bröst och ett strålande leende. Bönder och torpare följde efter herrskapsfolket och deras hustrur med dem, stora och små, feta och magra, blonda, mörka och gråhåriga om hvarandra. Öfver dem alla tyckte Thora sig läsa den fråga, som Bruce nyligen hade gjort: »Håller du en smula af mig ändå?»
Något alldeles nytt låg det för Thora i denna tankegång. Aldrig hade hon förr tänkt sig, att äktenskap mellan människor, de äktenskap, hvilka hon själf sett och med hvilka hon
