8
som kommer af dagars tyngd och nätters vånda. Aldrig sjöng hon mer, aldrig var hennes gång lätt och dansande som i ungdomen. Hon var några och tjugu år gammal och såg ut, som om hon varit trettiofem. Blott när hennes ögon stundom glimmade till, med ett uttryck af oändligt barnsligt frågande, kunde man se, hur ung hon var.
De, hvilka sett henne förr, visste berätta, att vackrare flicka än Thora kunde ingen se. Smärt och fin skred hon då fram, och öfver hennes ansikte låg den skygga, glada undran, som kommer af att världen synes så ny, så lockande och så ljuf. Den, hon då mötte, stannade gärna för att njuta af hennes friska, oberörda, jungfruliga väsen, taga med sig så att säga, när hon gick, något af den lugna glädje, som utstrålade från hennes person. Ett ord från Thoras mun var då som en munter drill från en fågel i skogen. Hvart minsta ord hon sade, fick sitt egna ljusa behag just af detta tysta, lugna jubel, hvarmed hon syntes gå framtiden till mötes.
Thora hade växt upp i ett lyckligt hem, och det fanns ingen där, som någonsin hade sagt henne ett ondt ord. Långt norrut ifrån Akerup räknadt låg hennes föräldrars gård. Fyra dagsresor hade hon fått tillryggalägga, innan hon
