9
som nygift med sin man nådde det hem, hvilket nu blifvit hennes. Så ofta Thora tänkte tillbaka på denna resa, kunde hon långt efteråt ånyo känna den skräck, hvilken hon då erfarit, förnyas inom sig.
Färden till hemmet var icke någon bröllopsresa, sådan nyare tider känna densamma. Den blef en mödosam bröllopsfärd i vagn, sida vid sida med en make, om hvilken Thora i grund visste mindre än intet. En afskedsresa blef det från allt, hvad hon hållit kärt. Hemlös kände hos sig, när de stora vattnen och skogarna försvunnit bakom henne, hemlös och olycklig, därför att den man, hvilken förde henne bort, började ingifva henne ängslan. Thora började nämligen tycka, att mannen talade så skarpt och befallande, och att hans röst lät så hård. Öfver hufvud blef Johan Bruce med hvarje nytt håll, de uppnådde, mera och mera olik den man, hvilken i föräldrarnas hem uppträdt först som gäst, sedan som friare, sist som brudgum.
Till sist blef trakten sig också alldeles olik, mot allt hvad Thora någonsin hade sett. Skogen, som hon under uppväxtåren städse haft omkring sig, försvann, framför henne utbredde sig slätten, en vid, öde slätt, där gårdarna lågo tätt, med klungor af uthus kring hvarje manbyggnad
