V.
Genom björkskogen, där de små toppiga
enarna växa tätt, som hade en gifmild jättehand
barrat under de smidiga trädens glesa kronor,
går landsvägen fram. Snön har nu utjämnat
allt. I breda drifvor ligger den öfver landsvägen,
breder ut sig under björkarna, så långt ögat kan
nå, täcker enarnas grönska med sin hvita svepning,
och yr i luften lik ett moln, hvilket inhöljer
föremålen som i tjocka, hvilken tätnar eller lättar,
alltsom vindstötarna komma och hvirfla bort.
Ögat når heller icke långt. När vinden tar i,
ser man icke stort längre än ett stenkasts vidd.
När blåsten tystnar för ett ögonblick, glider
snötjockan isär och lämnar utsikten fri öfver
nedsnöade gårdar, hvita fält och de långt bort
vältrande snömolnen.
På vägen far en ensam släde långsamt fram. I sätet sitter en nedlutad öfversnöad skepnad,
