141
ljusen från gården ånyo började glimta fram genom snöyrans dimma, kastande glidande skuggor ut öfver gårdsplanen med dess mörka konturer af häckar, buskgrupper och träd, blef han otålig och mumlade gång på gång:
»Kommer vi fram i dag?»
Först när han stigit af släden och redan stod på trappan, famlande i mörkret efter låsvredet, tvekade den resande ett ögonblick och stannade obeslutsam, som hade han plötsligt fått lust att vända om, för andra gången lämnande gården bakom sig. Till sist bemannade han sig dock och vred med ett ryck upp låset. Hans gestalt försvann i ljusdunklet från vestibulens taklampa, hvilken ett ögonblick glänste fram öfver gårdens skymning.
Skymning hade det nämligen blifvit, medan Thora satt ensam framför bokvedsbrasan i salongens öppna spis, och de bjällror hon hört, voro den främmandes. När hon, ännu kämpande med de nya tankar, hvilka denna dag brutit in öfver henne, kom ut i förstugan, stod den främmande framför henne. Håret, ansiktet och kläderna voro våta af snö, och hon hörde en förlägen stämma säga:
»Olthov, Konrad Olthov.»
Thora hade möda att behärska sig, så att
