142
icke ett utrop bröt fram öfver hennes läppar. Hon vågade icke visa sig så glad, som hon verkligen var, stod blott stilla och betraktade den unge mannen, som om han varit en syn och icke lefvande verklighet. Konrad Olthov var mindre upprörd än Thora själf. Minnena, hvilka i detta ögonblick kämpade inom honom, voro af helt annan natur än hennes. De lade beslag på hans tankar, fyllde honom så helt, att där vid allt annat blef smått och trängdes i skuggan.
»Min man är borta,» sade Thora. »Och han kommer inte hem förrän i kväll.»
Konrad svarade ingenting, följde henne blott, när hon gick före honom in, såg, hur Thora tände lampor och ljus inne i rummen. Äfven honom blef det hela sagolikt, som en dröm.
»Så märkvärdigt, att jag kom hit?» sade han.
»Ja,» svarade Thora.
Plötsligt gick det upp för henne, hur sällsam denna slump var, att han, som var en främling i trakten, som icke kände någon i hela denna bygd, kommit till Akerup för att träffa henne. Att detta verkligen var en slump och ingenting annat, ville hon rent af icke tro.
»Hur gick det till?» undslapp det henne.
»Jag frågade skjutsbonden,» svarade Konrad.
