Sida:Thora.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

143

’Hvem bor här?’ sade jag. Då nämnde han namnet Bruce, och då åkte jag hit.»

»Egentligen hade jag farit förbi förut, innan jag kom mig för,» tillade han småleende.

Thora kunde fortfarande icke fatta, att det hela varit en slump. Ifrigt talade hon därom, räckte båda sina händer åt Konrad och bad honom vara välkommen. Konrad å sin sida fann intet att svara. Thora ensam var den, som visade sig glad. Det var, som om hela hennes förgångna kommit in i hennes hem med denne unge man, hvilken varit hennes vän, då hon ännu var flicka, och allt var så olika mot nu. Konrad var mera tryckt, som den är, hvilken har mera att minnas. På väg ut mot det obekanta kände han sig, som aldrig förr. Just nu, när han väntade det minst, kom denna kvinna i hans väg. Nu kom hon, när han upphört att längta, när en helt ny längtan fyllde hans sinne. Thora var icke längre den unga flickan, som han älskat en gång. Det var en helt annan kvinna, och dock densamma. Obesvärad gick hon omkring i rummen, frimodigt och leende såg hon upp i hans ansikte. Som han satt där, förstod Konrad för första gången, förstod utan ord, att Thora aldrig älskat honom och alltså ej heller svikit. Mildare blef han stämd genom