148
alldeles. Det var, som om allt detta hemska och skräckinjagande icke längre fanns till, utan som om Konrad kommit endast för att glädja henne. Om fadern frågade hon honom och om modern. Konrad hade ju nyligen varit där. Hon berättade om moderns bref, och hvad där hade stått angående Konrads och kaptenens sammanträffande och samtal. Konrad förtäljde vidare därom, och han hetsade upp sig själf, utan att märka det, så att han till sist utbrast:
»Jag for dit för att få höra något om dig.»
»Nej, gjorde du?» svarade Thora lika oförbehållsamt. »Kom du ihåg mig en smula?»
»Ja,» svarade Konrad skyggt och med ett leende. »Vi voro ju förr goda vänner.»
»Ja,» sade Thora.
En stunds tystnad kom. Båda sutto där, omedvetet njutande af hvarandras närhet, erfarande denna ungdomens obeskrifliga lycka, som känslan af förstående och sympati medför, lyckliga att kunna säga och tala, hvilket som föll sig bäst. Till sist sade Konrad:
»Du är dig bra lik, Thora.»
En skugga gled öfver Thoras drag, och något inom henne, hvartill hon ej kunde finna någon rimlig orsak, gjorde en smula ondt. Men hon glömde det genast. Så nytt, så ovant, så
