Sida:Thora.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

149

ljust var allting inom henne, bara därför att hon kände sig få tala om allt så, som hon ville och kunde. Det var, som om hon suttit in stängd och plötsligt åter kände sig fri. Därför svarade hon ingenting direkt på Konrads ord, strök blott det lätta, en smula vågiga håret till rätta på båda sidor om benan, som kände hon sig glad, att någon lade märke till hennes yttre, och sade:

»Och hemma är allt som förr. Det var väl vackert i sommar?»

»Ja,» svarade Konrad enstafvigt.

Att tala om natur och skönhet var icke hans sak.

»Här är också vackert,» kom det från Thora. »Det är bara jag, som inte kan se det. Naturen här har liksom ingenting att säga mig.»

Konrad förstod icke detta. Han satt blott och såg på Thora och gladde sig åt, hur vacker hon var, när hon talade.

»Förstår du mig inte?» fortfor Thora. »Ibland talar naturen till mig, ibland säger den mig ingenting. Och när den ingenting säger, då blir allting så tungt.»

Konrad skakade på hufvudet. Men då blef Thora ifrigare och började berätta. Hon berättade, hur hon varit, när hon först kom till