150
Akerup, och hur hon gått den första söndagen med sin man och ingenting kunnat se af allt det som han ville. Hon berättade, hur rädd hon alltid var att göra honom emot, hur ängslig hon ännu kunde känna sig, när hon gick ensam i de stora rummen. Hur hon stängde dörrarna med dubbellås och hvar afton gick och lyste i garderober och mörka hörn, innan hon vågade gå till hvila. Allt det berättade hon. Och medan hon så gjorde, blef hon munter själf, log åt sin egen rädsla, som hon ändå icke helt kunde bli kvitt. Hon pekade ut för Konrad de vinklar och vrår i rummen, där hon känt sig mest skrämd, då hon måste gå dem förbi. Mer än en gång hade hon legat vaken och hört ljud, steg på vinden, händer, som grepo i dörrvredet. Verandan ängslade henne, därför att från den kunde man så lätt komma in i rummen. Kökslåset brukade hon känna på, därför att det var gammalt och måste smällas i på ett särskildt sätt för att verkligen taga fäste.
»Men det värsta,» slöt hon, »det var, att jag kunde ligga och tycka, att den stora mörka liden därute blef till en tjock, tät dimma, som kröp fram öfver åkern, trängde in i rummen, lade sig öfver mig och ville kväfva mig.»
