Sida:Thora.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

11

hans röst en smula varmare som af beundran. Färden gick nu genom skogsdungar, där bladen sutto kvar på träden, fast november månad redan var inne. Mannen upplyste om, att träden voro bokar, och när han sade detta, betraktade han Thoras ansikte från sidan, som hade han väntat, att hon skulle se upp emot honom och lysa upp af glädje. Men Thora satt tyst och hörde sitt eget hjärta klappa. Bokar? Hvad betydde bokar för henne, hon, som vuxit upp bland granar och björkar. Aldrig hade hon trott, att hon skulle kunna mista dem.

Regnet strömmade ej längre ned så häftigt. Det föll sakta och tätt, som ett lätt, fint duggregn, hvilket skuggade öfver naturen. Thora kunde se, att detta borde vara vackert, undrade blott öfver, att hon själf ingenting kände därför.

Det var redan skymning, när vagnen svängde in genom grindarna till en gård, en oändligt lång, låg huslänga med oerhördt högt tak, belägen ett stycke ifrån landsvägen. Ljus blänkte ur fönstren, och ur skymningen upptäckte Thora, resande sig öfver byggnaden, något oerhördt stort, långt och mörkt, en skog, eller ett berg eller bådadera. Det fyllde dalen nedanför byggningen, sträckte sig åt båda sidorna, så långt ögat kunde nå, kom hela dalen att mörkna,