10
Själfva husen voro byggda af grått, mörkt tegel, och öfver de låga fönstren hängde täta takskägg af gammal halm.
Öfver denna slätt regnade det, och blåsten svepte fram, så att regnet, hvilket föll, såg ut som en tät uppblött dimma, hvilken rullade likt moln öfver de blötta åkrarna. Inte ens en röd byggning bröt med sina hvita knutar af mot denna gråa enformighet. Till och med träden voro Thora främmande. Som jättesvampar sköto några låga träd med runda, stripiga kronor upp ur den våta marken. De stodo ensamma eller i rader utmed breda diken, där vattnet forsade brunt. I regntjockan sågo de spöklika ut midt på ljusa dagen, och Thora visste sig aldrig ens hafva hört deras namn. Hon blef helt förvånad, när mannen sade henne, att det var pilar. Häpen såg hon upp mot Bruce, hvilken satt bredvid henne i vagnsätet och med säker hand körde de kraftiga, grofbyggda, blanka hästarna. Och medan vagnen rullade vidare, tänkte hon: är detta vägen till vårt hem?
Under det sista hållet, som var två mil långt, kommo de plötsligt in i en dal, genom hvilken skar en liten uppsvälld bäck, som gick strid i höstflödet. Mannen kallade denna bäck för ån, och när han uttalade dess namn, klang
