VII.
När Thora efter denna vandring återkom
till sitt hem, var hon glad att Bruce ännu ej
hade återkommit. Hon kände sig till mods, som
om hon begått en vågsam handling, hvars följder
hon ej kunde beräkna, och hon gick omkring i
rummen, full af tanken på, hvad Bruce skulle
säga, om han vetat af att hon följt gästen på
väg. Konrads afskedsord ljödo ännu i hennes
öron. Hon tyckte sig kunna känna honom nära
sig, som om något af hans person stannat kvar
i de tomma rummen, mindes den lugna, trygga
känslan när han vändt om för hennes skull och
följt henne, och vid minnet öfverföll henne en
känsla af oro, som skulle något ondt komma
att hända henne. Sina egna afskedsord var det
hon mindes och vid minnet sköt blodet upp i
hennes kinder och kom hjärtat att bulta. Hvad
hade hon velat säga med dem? »Kom igen,
