170
ständigt dött. De dagar, gästen vistats i deras hus, hade varit långa för Bruce. Förödmjukad hade han känt sig af att se, hur Thora i denna främlings närhet liksom lefde upp, blef gladlynt och ungdomlig, gick med lättare steg och log muntrare. Han hade försökt att icke lägga märke till detta, men det hade ej velat lyckas. Misstänka sin hustru för att ens snudda vid den gräns, som var pliktens, kunde Bruce icke. Därtill höll han sig själf och sitt hus för högt i ära. Men inom honom lurade frågan, hvarför han själf ej kunde locka fram hos hustrun just detta något, som han älskade mest.
Däri låg också, att han kände sig förödmjukad, och när han nu såg att Thora stod där skrämd och frågande på samma gång, blef han ond öfver denna veka rädsla, hvilkens natur han icke förstod, och utbrast vredgadt:
»Hvarför blir du alltid rädd för mig?»
Thora höll sig fortfarande tapper.
»Du såg så ond ut,» sade hon.
Bruce försökte le.
»Trodde du, att jag var ond på dig?» sade han.
»Ja,» kom det hastigt och lågt.
Bruce log icke längre. Kort och knappt kommo orden, när han svarade:
