Sida:Thora.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

171

»Jag tänkte inte på dig, när jag kom. Jag tänkte på det jag sett och det jag i dag på morgonen upplefvat. Jag blef kallad till ett af torpen, därför att det händt något. Vet du, hvad det var, som händt? En torpare där gifte sig för några år sedan. Hustrun var gammal och ful. Ingen förstod hvarför han tog henne. Fattig var han, och fattig var hon. Själf försökte jag tala dem till rätta i sin tid, när jag fick höra talas om, att giftermålet var planlagdt. Och kan du tänka dig, hvarför han gift sig med henne? Därför att hon hade en fordran på två hundra riksdaler, en revers, som han hoppades att få drifva in. För ett år sedan dog gäldenären. Det var en annan torpare, som i sin tid narrat af gumman pengarna. Och när han var död, befanns, att hans tillgångar voro inga. Efter denna händelse har den äkta mannen blifvit sjuk, som det heter. Af sorg öfver pengarna har han blifvit sjuk. Under hela denna tid har han gått där och grubblat på hämnd. Han ville mörda hustrun. Och när jag nu kom, hade grannarna fått binda honom. Annars hade han gjort det.»

Bruce tystnade, och Thora stod stum. Hennes skräck var icke borta. Den hade blott fått liksom ny och oväntad näring af mannens ord.