177
Thora såg, att hennes man förändrades, men hon förstod icke orsaken. Hon såg, att hans hjärta blef hårdt emot henne själf, liksom hon hade hört, att hans ord voro kalla. Men hon visste icke hvarför, och fråga därom vågade hon icke, kunde det ej ens. Vårens safter stego under trädens bark, svällde i gräs och blommor, kommo jorden att grönska, medan himlen blånade. Genom liden strömmade vårbäcken i brunt skum, och i kärren hvilade grågässen på färden mot norr. Thora ensam förtvinade. Skrifva härom till sitt hem vågade hon icke längre, efter det svar från modern, som hon en gång fått. Glad var hon aldrig, lättad kände hon sig endast de dagar, då Bruce reste bort. En lycka var, att han nu for ofta och var borta i dagar. Hvart han for, visste Thora aldrig. Hon stängde sig inne i tanken på, att hon andra gången skulle bli mor, och hon undrade öfver, att mannen ingenting märkte.
När vårvärmen kom, satt hon ensam på verandan utanför salongen. Omkring henne lekte vinden i vildvinet, som börjat knoppas, och stundom kunde hon tänka på, om icke Konrad Olthov snart skulle komma deras hus förbi. Dybböls skansar hade länge sedan blifvit stormade, ön
12. — Thora.
