176
honom. Upptäckten däraf kom som en bekräftelse, tyckte han, på hans värsta farhågor.
»Vill du, att jag skall hjälpa ditt minne?» svarade han hårdt. »Det var samma morgon, som unge Olthov reste. Nu kanske du minns.»
Thora såg upp igen. Hennes ögon lyste till och läpparna pressades samman. För första gången hörde Bruce, att det kunde ligga vrede äfven i hennes röst.
»Hvarför blandar du in honom i detta?» svarade Thora. »Har du missunnat mig, att jag en gång fick träffa någon, som kom hemifrån mitt?»
Bruce kände, att han förgått sig och svarade icke. Men från denna dag var förhållandet mellan de två makarna liksom helt och hållet dödt. Bruce hoppades ej längre, att den tid skulle komma, då allt mellan honom och hustrun var utjämnadt, då han var i stånd att göra henne lycklig liksom hon honom. Från denna dag började han betrakta henne, icke blott som en likgiltig, utan som ett hinder på sin väg. Olycklig kallade han den stund, då de möttes. Bittert ångrade han, att han hämtat en hustru långväga ifrån och satt en främling att härska öfver sitt hus. Lyckligare nämnde han den tid, då han gick ensam och längtade efter lyckan.
