Sida:Thora.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

Nu, när Konrad rest, talade han ej längre om hustrun, som han förut städse hade gjort. Nu hade han i stället sökt fram ett porträtt af gossen som barn. Det hade han ställt upp mot fönstret, så att han kunde se det från den gamla gångmattan som han nu slitit ut, så att den var full af trasade hål . Där trampade han fram och åter, som han länge gjort, blickande på porträttet för hvarje gång han gick det förbi. När han så blef trött och stannade framför fönstret, då stod han hela tiden och såg på porträttet. Konrad var liten, när det togs, en gosse med benadt hår och from uppsyn. I handen höll han en trähäst, som på den tiden var hans första leksak.

Där stod snåla baron, glömsk af världen omkring sig, och talade obegripliga ord med gossen, som hade denne kunnat höra honom. Snåla baron trodde, att Konrad fortfarande var lika liten, som han varit den tid porträttet togs, och inbillade sig, att lille Konrad sprungit bort, och att ingen velat hämta honom tillbaka. Mamsell Kristin var den enda, som ville hjälpa honom. Mamsell Kristin visste, hvar gossen fanns. Och hon hade lofvat, att han skulle komma tillbaka, så att pappa fick se honom.

Men när dagarna gingo och Konrad icke kom, då blef baronen till sist orolig. Om dagen