185
grep han två af de mest uppretade, de enda som vågade trotsa honom, belade dem med hand bojor och förde dem bort. Ty lagen var sträng och motståndet bröts inför den hårda rättvisan, som bjöd tålamod och underkastelse långt ut öfver mänskliga gränser. Med hat i hjärtat spriddes de klagande åt alla håll och återvände, mera modfällda än någonsin, till sina hem. Hatet gömdes och växte i statbyggnaden, i drängstugan, rundt om i de små, halft förfallna torpen, hvilka lågo strödda öfver egendomens ofantliga skogar. Från den dagen gick det vakt omkring Granås både natt och dag.
Men snåla baron uppehöll sig som vanligt i sina tre låsta rum, hvilka han sedan sonen rest aldrig lämnade. Mer och mer omtöcknades där hans förstånd, och af uppträdet, som måhända hotat honom till lif och lem, om en tändande gnista fallit i den jäsande massan, anade han ingenting. Okänslig för allt omkring sig satt han, som han plägade, i den stora länstolen under piphyllan, och grubblade öfver, att alla ville bestjäla honom, att han skulle dö som en fattig man, och att hans enda son lämnat honom ensam. Ej en enda gång under hela det långa, stormiga uppträdet reste han sig upp för att se ut genom fönstret.
