Sida:Thora.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

188

halfva satt blek på en stjärnlös himmel. Mamsell Kristin satt och sof i länstolen inne i rummet. När andedragen upphörde, vaknade hon.

Hvad allt sedan hände i det gamla huset, därom visste ingen någonsin riktigt besked. Ty mamsell Kristin lade själf beslag på alla nycklar under förklaring, att det som förut varit stängdt, skulle förblifva så, till dess att unge baron Konrad kom tillbaka.

Därför låg snåla baron lik i den smala träsängen i sitt inre rum, och när alltså äfven fönsterna på nedra botten i det höga trevåningshuset blifvit täckta med hvita lakan, såg det ut, som om hela den gamla byggningen blundat och dött och skulle begrafvas med sin ägare. Smal och tunn låg han där nu, den långa näsan stack fram så smal öfver den hvita mustaschen, och mamsell Kristin satt och vakade i det yttre rummet eller slumrade in en stund på den gamla soffans svarta tageltyg.

Mamsell Kristin var ett modigt och resolut fruntimmer, och ingenting var henne mera främmande än fruktan för något öfvernaturligt. Lugn som hon gått omkring i den gamla byggnaden under alla dessa år gick hon där nu, och snåla baron skrämde henne lika litet, där han nu låg kall och stel, som han förr gjort, den tid han